»Vad var det jag sa?» började han. »Far håller på att berätta för prosten, att det var mor och han, som stal kungaringen från gamle general Löwensköld.»
»Å, Gud sig förbarme!» utbrast systern. »Skall vi inte tala om för prosten, att det är lögn, att det bara är sådant, som han diktar på sig?»
»Vi kan inte göra någonting nu», sade Ingilbert. »Nu får han väl säga vad han vill. Vi får tala med prosten efteråt.»
Han smög återigen fram till luckan för att lyssna. Det dröjde inte länge, förrän han på nytt kom fram till systern.
»Nu säger han, att samma natt, som han och mor hade varit nere i graven och tagit ringen, brann Mellomstuga. Han säger, att han tror, att det var generalen, som brände upp stugan för honom.»
»Det hörs ju, att det bara är påhitt», sade systern. »Till oss har han ju sagt hundra gånger så visst som en, att det var Starke-Bengt, som satte eld på Mellomstuga.»
Ingilbert var tillbaka på sin post under luckan, innan hon hade talat ut. Han stod där och lyddes en lång stund, och när han på nytt kom fram till systern, var han nästan grå i ansiktet.
»Han säger, att det var generalen, som sände över honom alla hans olyckor för att tvinga honom att lämna tillbaka ringen. Han säger, att mor blev rädd och ville, att de skulle gå till
3 — Lagerlöf, Löwensköldska ringen.
