Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
34
SELMA LAGERLÖF

ryttmästarn på Hedeby och ge honom ringen, och far skulle mer än gärna ha lytt henne, men han tordes inte, därför att han trodde de skulle bli hängda båda två, om de bekände, att de hade stulit från en död. Men då kunde inte mor härda ut längre, utan hon gick och dränkte sig.»

Nu blev också systern grå i ansiktet av förfäran.

»Men», sade hon, »far har alltid sagt, att det var...»

»Ja visst. Han förklarade just nu för prosten, att han inte hade vågat tala med någon människa om vem det var, som drog alla olyckorna över honom. Bara till oss barn, som ingenting förstod, hade han sagt, att det var en, som hette Starke-Bengt, som förföljde honom. Han sa, att bondfolket alltid brukade kalla generalen för Starke-Bengt.»

Märta Bårdsdotter sjönk alldeles ihop, där hon satt.

»Men då är det ju sanning», viskade hon så lågt, som om detta skulle vara hennes sista andetag.

Hon såg sig omkring åt alla håll. Sätern stod vid stranden av en skogstjärn, och runt om denna reste sig mörka, skogklädda bergåsar. Det fanns ingen människoboning inom synhåll, det fanns ingen, som hon kunde fly till. Här rådde den stora, hjälplösa ensamheten.

Och i dunklet under träden tyckte hon att den döde stod på lur för att sända ut olyckor över dem.

Hon var ett sådant barn, att hon inte riktigt