berättar om hennes falskhet och list, måste vara osanning. Hon är hedern själv.»
»Jag skulle inte blanda mig i saken, om jag vore i ditt ställe», avrådde mannen. »Schagerström har fått åter den där stirrande blicken, som han hade, då jag narrade honom från Stockholm för sex år sedan. Det kan vara farligt, förstår du.»
Den lilla frun tog mannens varning i akt, och hon lyckades verkligen avhålla sig från all inblandning under största delen av den tid, som det Schagerströmska besöket varade. Men på fredagskvällen, då revisionen var avslutad och gästen skulle lämna dem nästa morgon, kunde hon inte längre styra sitt snälla, hjälpsamma hjärta.
»Det är obarmhärtigt att låta honom resa sin väg så där bedrövad och ångerköpt», tänkte hon. »Varför skall han känna sig olycklig, då det inte behövs?»
Och på finaste vis, liksom av en ren tillfällighet, förde hon under aftonmåltiden talet på Charlotte Löwensköld. Hon berättade en hel del av de anekdoter, som voro i svang om den unga flickan. Hon talade både om näsknäppen, som hon hade gett prostinnans hushållerska, och om det remarkabla tillfället, då hon hade ramlat ur kyrkbänken. Hon berättade om sockerskålen, om kappkörningen med prostens hästar och mycket annat. På det hela försökte hon ge Schagerström intrycket av en stolt, glad, dumdristig och med allt detta synnerligen klok och trofast människa.
