Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/372

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
232
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

någon annan. Men hon hade råkat ut för en frestelse, som hade blivit henne övermäktig.

Varför skulle han gå omkring och fresta människor? Varför inte ge bort egendomarna? Han hade följts av en oerhörd tur, alltsedan han övertog sitt arv. Han hade nästan fördubblat det. Detta var endast ett ytterligare skäl att göra sig av med den tryckande bördan.

Och se där! På det sättet skulle han kanske också undkomma det nya giftermålet. Fröken Charlotte Löwensköld skulle nog inte träda i äktenskap med en fattig karl.

Han stapplade kring i mörkret, föll ibland, stod stilla ibland, hade lika svårt för att finna väg i den snåriga vildmarken som i sitt eget inre.

Äntligen kom han ner på en bred, grusad väg, och nu kände han igen sig. Detta var stora landsvägen till Stockholm, som strök fram öster om Gammalhyttan.

Han började gå framåt på den. Var inte detta en vink från höjden? Var det inte en mening med detta, att han råkade på Stockholmsvägen i samma ögonblick, som han hade beslutat att skänka bort sina egendomar?

Han gick framåt med allt bättre fart. Han ämnade inte återvända till Gammalhyttan. Han ville inte inlåta sig på några förklaringar. Han hade pengar på sig. Han kunde skaffa sig hästar på nästa gästgivargård.

Medan han knogade uppför en hög backe, hörde