han bakom sig skramlet av ett åkdon. Han såg sig om och urskilde en stor vagn, dragen av tre hästar.
Stockholmsdiligensen! Vink numro två! Med den kunde han fortast komma till Stockholm. Innan någon här hemma anade det minsta, skulle det där sammanträdet, som avbröts för sex år sedan, åter komma till stånd och donationsbreven utfärdas.
Han stannade och inväntade diligensen. Då den var mitt framför honom, ropade han:
»Vänta, stanna! Finns det någon plats?»
»Ja, det finns det», ropade postiljonen, »men inte för några landstrykare.»
Diligensen fortsatte sin väg, men på krönet av kullen stannade den. Då Schagerström hann upp den, lyfte postiljonen på mössan.
»Skjutsbonden påstår, att han kände igen brukspatron Schagerström på rösten.»
»Ja, det är nog riktigt.»
«Var då så god och stig in och tag plats! Det finns bara två fruntimmer inne i vagnen.»
II.
Att det för gamla människor, som äro måna om respekten, kan vara obehagligt att avge bekännelse om spejande genom matsalsluckan och sökande efter bortkastade brev i kakelugnen, det får ju var och en erkänna, som har någon reson
