i sig. Man får därför inte heller undra på att prostfolket i Korskyrka inte sade något till Charlotte om sina upptäckter.
Men å andra sidan, fastän de inte ville berätta något om sitt smussel, så kunde det inte falla dem in att låta den unga flickan sitta kvar ute i skänkrummet med sitt ledsamma arbete. Överstinnan Ekenstedts vagn hade knappast rullat ut genom grinden, förrän prostinnan stack in huvudet till Charlotte.
»Vet du vad, mitt lilla hjärteräss?» sade hon, medan hela ansiktet sken av välvilja. »När jag såg överstinnan fara sin väg, så fick jag en idé. Skulle det inte vara roligt att göra en resa i sådant här vackert väder? Jag har ju min gamla syster i Örebro, som jag inte har sett på aldrig så länge. Hon skulle bestämt bli glad, om vi for och hälsade på henne.»
Charlotte såg litet häpen ut i första ögonblicket, men hon hade nyss förut känt överstinnans små mjuka händer smeka sina kinder och hade hört hennes snabba viskningar. Man förstår, att världen hade fått ett helt annat utseende för henne. En resa åt vad håll som helst, det var just vad som passade henne.
Att hon åter var tagen till nåder hos prostfolket, var inte det minst behagliga. Under hela eftermiddagen var hon kvittrande glad, pratade och småsjöng. Hon tycktes varken tänka på försmådd kärlek eller på det förhatliga förtalet.
