hade bultat i diligensväggen. Troligen för att ge kusken ett tecken att stanna.
»Vad i all sin dar, brukspatron? Ämnar brukspatron stiga ur?»
»Ja, min nådiga», sade Schagerström och lät lika rasande som förut på kvällen, då Britta Nyman hade sökt tala väl om Charlotte. »Jag ser mig ingen annan utväg att slippa höra mer förtal om en person, som jag högaktar och ämnar göra till min hustru.»
»Men för all del! Det var inte meningen.»
Vagnen stannade i detsamma. Schagerström ryckte upp dörren och steg ur.
»Nej, jag förstår nog, att det inte var meningen», sade han med sin kraftigaste röst och slängde igen dörren med fart och kläm.
Han gick fram till postiljonen för att betala för färden.
»Skall brukspatron redan lämna oss?» sade postiljonen. »Då blev väl damerna missnöjda. Prostinnan var åt mig, då hon steg i, därför att det inte fanns några kavaljerer i vagnen.»
»Prostinnan?» sade Schagerström. »Vilken prostinna?»
»Prostinnan i Korskyrka, vet jag. Har inte brukspatron talat så mycket med reskamraterna, att han kom underfund med att det var hon och fröken Löwensköld, som satt i vagnen?»
Han lyfte på mössan och klatschade med piskan.
