och överilat och fullkomligt åsidosatt den vördnad, som han var skyldig sin förman.
Han hade låtit den gamle prosten höra, att det skadade hans anseende i församlingen, att Charlotte tilläts stanna kvar i prostgården. Inte nog med att hon skamligen hade bedragit sin fästman, inte nog med att hon vid en mängd tillfällen hade uppfört sig otillbörligt, i går hade hon till och med förgripit sig på hans hustru, som förvisso inte hade väntat sig, att något ont skulle vederfaras henne, då hon som gäst besökte detta aktade hem.
Prosten hade kort och gott förklarat, att hans släkting, fröken Löwensköld, skulle stanna i hans hus, så länge som hans gamla huvud sutte upprätt på skuldrorna, och med detta besked hade de besökande fått avlägsna sig. Men man kan tänka sig hur obehagligt allt detta skulle vara för en fredsälskande gammal man.
»Det tar aldrig något slut på detta bråk», sade han till Schagerström. »Så här har jag nu haft det hela veckan. Och brukspatron kan vara viss om att organisten inte ger sig med ett första försök. Han är själv en ganska snäll karl, men hustrun eggar upp honom.»
Schagerström, som denna dag befann sig i ett ypperligt humör, försökte lugna honom, men med föga framgång.
»Jag kan försäkra brukspatron, att Charlotte är så oskyldig i den här saken som det barn, som
