sig själv. Han var övertygad, att han handlade, driven av det renaste nödtvång. Det är alltid så med förälskat folk, och det är fördenskull, som man måste hysa överseende med alla deras dumheter.
Det beslöts alltså verkligen, att lysning skulle äga rum i kyrkan nästa dag. Schagerström for och hämtade de nödiga handlingarna, och prosten skrev med egen hand ut lysningssedeln.
Då allt var färdigt, kände Schagerström en mycket stor tillfredsställelse. Han tyckte inte alls illa om, att hans namn i förbindelse med Charlottes skulle uppläsas från predikstolen.
»Bruksägaren Gustav Henrik Schagerström och välborna jungfrun Charlotte Löwensköld.» Han antog, att det där skulle komma att ta sig mycket bra ut.
Han fick stor lust att själv höra hur det skulle låta och beslöt att nästa dag övervara gudstjänsten i Korskyrka.
II.
Denna första lysningssöndag höll emellertid Karl-Artur Ekenstedt en mycket märkvärdig predikan. Det var i själva verket endast vad man hade kunnat vänta efter de många uppskakande händelser, som han under sista veckan hade genomgått. Kanske var det också så, att dessa händelser,
