Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/393

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
253
LYSNING

både den uppslagna förlovningen och den nyingångna, förökade intrycket av hans ord.

Enligt dagens text hade han att tala om de falska profeter, för vilka vår frälsare varnade sina lärjungar. Han hade inte funnit ämnet passande för hans stämning för tillfället. Han hade helst velat tala om de jordiska tingens fåfänglighet, om rikedomens fara och fattigdomens ljuvlighet. Framför allt hade han känt ett behov att mera än hittills på ett förtroligt och enkelt sätt närma sig sina åhörare, lära dem förstå hur han älskade dem och dymedelst vinna deras förtroende.

Plågad av osäkerhet och ovisshet, hade han inte lyckats att under veckans lopp utforma sin predikan så, som han ville ha den. Hela den sista natten hade han fortsatt arbetet, men till ingen nytta. Predikan hade inte varit färdig, då han måste bege sig till kyrkan, och för att inte bli alldeles strandsatt hade han ur en gammal postilla ryckt lös några blad, som innehöllo en predikan över dagens text, och stoppat dem på sig.

Men då han från predikstolen läste upp evangeliet, började en tanke arbeta sig fram i hans hjärna. Den var ovanlig och lockande. Han uppfattade den, som skulle den vara kommen från Gud.

»Mina älskade åhörare!» började han. »Jag står här för att i Jesu namn varna er för de falska profeter, men I tänken kanske i edra hjärtan: Han, som nu talar till oss, är han en rätt lärare? Vad