honom, om han hade bekänt sin gärning. Han hade inte något att välja på, utan var tvungen att behålla den. Men nu visste han, att han skulle dö, och nu ville han lämna ringen till prosten, för att den skulle bli nerlagd i graven till generalen och vi barn komma lös ur förbannelsen och kunna flytta ner till bygden.»
»Jag är glad, att prosten är här», sade flickan. »Jag vet inte vad jag skall ta mig till, då han är rest. Jag är så rädd. Jag tycker, att generalen står där borta under granarna. Tänk, att han har gått här var dag och vaktat på oss! Och far har kanske sett honom.»
»Jag tror nog, att far har sett honom», sade Ingilbert.
Han gick åter fram till stugan för att lyssna. När har kom tillbaka, hade han fått ett annat uttryck i ögonen.
»Jag har sett ringen», sade han. »Far gav den till prosten. Den sken som en eldslåga. Den var röd och gul. Den lyste. Prosten såg på den och sade, att han kände igen, att det var generalens ring. Gå fram till luckan, så får du se den!»
»Hellre vill jag ta en huggorm i min hand, än jag vill se på den ringen», sade flickan. »Du kan väl aldrig tycka, att den var vacker att se på.»
Ingilbert såg bort. »Jag vet ju, att den har förstört oss», sade han, »men jag tyckte ändå om den.»
Just som han sade detta, ljöd prostens röst stark
