Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
35
LÖWENSKÖLDSKA RINGEN

kunde fatta skammen och vanäran, som föräldrarna hade åsamkat sig, men vad hon förstod, det var, att en gengångare, en oförsonlig, allsmäktig varelse från de dödas land, förföljde dem alla. Hon väntade, att hon när som helst kunde få se honom, och hon blev så rädd, att hon hackade tänder.

Hon tänkte på att fadern nu i sju år hade gått med samma skräck i själen. Hon var fjorton år nu, och hon visste, att hon bara var sju, då Mellomstuga brann. Fadern hade vetat hela tiden, att den döde var ute på jakt efter honom. Det var gott för honom, att han fick dö.

Ingilbert hade återigen varit borta och lyssnat och kom nu tillbaka till henne.

»Du tror det väl ändå inte, Ingilbert?» sade hon som ett sista försök att komma undan skräcken.

Men då såg hon, att Ingilberts händer skakade, och att ögonen stirrade i skräck. Han var likaså rädd, han, som hon.

»Vad skall jag tro?» viskade Ingilbert. »Far säger, att han flera gånger har försökt att resa till Norge för att sälja ringen, men han kunde aldrig komma åstad. Ena gången blev han sjuk, en annan gång bröt hästen av sig benet, just som har skulle resa från gården.»

»Vad säger prosten?» frågade flickan.

»Han frågade far varför han hade behållit ringen under alla dessa år, då det var förbundet med så stor fara att äga den. Men far svarade, att han hade trott, att ryttmästarn skulle låta hänga