att hon skulle få veta vem som ropade in de små stackarna.
När de två fröknarna från Holma hade kommit in i sockenstugan, hade auktionen nyss börjat. På en bänk långt framme i rummet hade de fattiga barnen suttit, den äldsta systern i mitten med treåringen på knäet, de andra runtomkring henne. De hade inte klagat högt, bara en stilla, oavlåtlig jämmer hade hörts från deras håll. Så trasiga och svultna, som de sutto där, måste man tänka, att de knappast kunde få det värre, än de redan hade det, men vad som nu förestod dem, föreföll dem tydligen som höjden av elände.
Runtomkring rummets väggar hade suttit fattigt småfolk, såsom man ju hade kunnat vänta på en dylik auktion. Endast framme vid ordförandebordet hade man sett några av de styrande, ett par hemmansägare och ett par bergsmän, som hade fått i uppdrag att tillse, att auktionen förrättades med ordning och att barnen överlämnades till hyggligt och välkänt folk.
Det äldsta av barnen, en mager och gänglig pojke, stod på bordet, utställd till allmänt beskådande. Den utbjudande höll på att prisa hans förmåga som vallpojke och vedhuggare, och en kvinna, mycket fattig efter kläderna att döma, hade närmat sig för att bättre kunna se vad han dugde till.
Längre hade man inte hunnit, då dörren gick upp och Karl-Artur Ekenstedt kom in. Han
