Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/407

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
267
FATTIGAUKTIONEN

hade stannat på tröskeln och sett sig om i rummet, därpå hade han höjt armarna mot himlen och ropat: »O min Gud, vänd bort dina blickar ifrån oss! Se inte vad som här försiggår!»

Sedan hade han gått fram till de myndiga männen vid ordförandebordet.

»Jag ber er, mina medkristna», hade han sagt, »gör inte så stor synd! Låt oss inte sälja bort människor till träldom!»

Alla närvarande hade blivit mycket bestörta över hans uppträdande. Den fattiga kvinnan hade snabbt dragit sig tillbaka från bordet ner mot dörren. De styrande bönderna flyttade sig litet generade fram och åter på bänken. Det hade dock sett ut, som om det snarare var prästens otillbörliga inblandning i socknens affärer, som de ogillade, än sina egna åtgöranden. Till sist reste sig en av dem.

»Detta är ett sockenstämmobeslut», sade han.

Den unge prästen hade stått där så vacker som en gud med tillbakakastat huvud och glänsande ögon. Han såg visst inte ut, som om han ämnade vika för något stämmobeslut.

»Jag ber bergsman Aron Månsson låta inställa auktionen.»

»Doktor Ekenstedt hör ju, att auktionen är beslutad på sockenstämma.»

Karl-Artur vände sig från mannen med en axelryckning. Han lade sin hand på den utbjudna gossens axel.