De vågade ännu inte röra sig, men då lyfte Karl-Artur upp den minsta, och med den lilla treåringen på armen och de andra tio tätt efter lämnade han sockenstugan.
Ingen hindrade dem. Flera av spekulanterna hade redan, skamsna och försagda, avlägsnat sig.
Men då de två systrarna hade kommit hem till Holma och berättat allt detta för sin mor, hade hon förklarat, att man måste göra något för att hjälpa den unge prästen med hans många skyddslingar. Hon hade tänkt sig, att man skulle börja samla ihop pengar till ett barnhem, och det var för att tala om detta, som de nu hade kommit till prostgården.
I detsamma som berättelsen var slut, reste sig Charlotte och gick gråtande ut ur rummet. Hon måste skynda upp på sitt eget rum för att kunna kasta sig ner på knä och tacka Gud.
Vad hon så länge hade drömt om, det hade alltså nu gått i uppfyllelse. Karl-Artur hade stått fram som en ledare för folket, som en föregångsman, som förde människorna på Guds vägar.
