»Jag köper honom», sade han. »Jag gör ett bud så lågt, att ingen kan gå lägre. Jag erbjuder mig att ta vård om honom utan någon ersättning av socknen.»
Bergsman Aron Månsson reste sig, men Karl-Artur såg inte åt honom.
»Det behövs ingen mer utropning», sade han till auktionisten. »Jag bjuder på alla barnen på en gång och till samma pris.»
Nu hade alla människor rest sig. Endast Torpar-Matts-Elin och hennes syskon sutto kvar orörliga, ur stånd att kunna begripa vad som försiggick.
Bergsman Aron Månsson kom med invändningar.
»Det blir det gamla spektaklet», sade han. »Vi hade ställt till med detta för att slippa det eviga tiggandet.»
»Barnen skall inte tigga mer.»
»Vem borgar oss för det?»
»Jesus Kristus, han, som sade: ’Låten barnen komma till mig.’ Han går i borgen för alla dessa små.»
Det låg en sådan befallande kraft och höghet över den unge prästens person, då han sade detta, att den myndige bergsmannen inte kunde finna ord till svar.
Men Karl-Artur närmade sig till barnskaran. »Gå er väg!» sade han. »Spring hem tillbaka! Jag har ropat in er.»
