trötthet, gick mycket långsamt fram mot kyrkbyn och höll ögonen sänkta mot marken. Människor, som sågo henne, trodde antagligen, att hon led av samvetskval och inte vågade möta deras blickar.
Med oerhörd ansträngning nådde hon dock början av bygatan och släpade sig just fram under den höga häcken, som omgav organistens trädgårdstäppa, då grinden till täppan öppnades. Hon hörde, att någon kom ut på vägen och började gå åt hennes håll.
Ovillkorligen såg hon upp. Det var Karl-Artur, och hon blev så upprörd över att möta honom här utan vittnen, att hon tvärstannade. Men innan han kom fram till henne, hördes en röst inifrån trädgården, som kallade honom tillbaka.
Vädret var inte mer så stadigt vackert, som det hade varit förut under sommaren. Små häftiga regnskurar sköljde ner vid alla dagens tider, och fru Sundler, som hade sett, att ett moln körde upp bakom skogsåsen och att några regndroppar redan hade börjat falla, kom springande framåt täppan med sin mans stora kapprock över armen för att erbjuda den åt Karl-Artur.
Då Charlotte gled förbi grinden, hjälpte hon honom på med rocken. De två stodo på endast ett par stegs avstånd från den unga flickan, och hon kunde inte undgå att se dem. Fru Sundler knäppte igen kapprocken om Karl-Artur, och han skrattade åt henne på sitt gossaktiga sätt, därför att hon var så rädd om honom.
