Thea Sundler såg också glad och obesvärad ut, det fanns inte ett spår av något otillbörligt i det hela. Men Charlotte tyckte sig dock ha fått en uppenbarelse, då hon såg Thea Sundler på det där sättet ta vård om Karl-Artur liksom en mor eller en hustru.
»Hon älskar honom», tänkte den unga flickan.
Hon skyndade vidare för att slippa se mera. Men gång efter annan upprepade hon för sig själv: »Ja visst, hon älskar honom. Att jag inte har förstått det förut! Det förklarar alltsammans. Det är därför, som hon har skilt oss åt.»
Hon var genast på det klara med att Karl-Artur ingenting visste. Han gick nog alltjämt och drömde om sin vackra dalkulla. Visserligen tillbragte han numera alla sina kvällar hos organistens, men det var troligen den vackra sången och musiken, som han där bjöds på, som lockade mer än något annat. För resten behövde han väl någon att tala vid, och Thea Sundler var ju en så gammal vän av hans familj.
Egentligen kunde man väl ha väntat, att den unga flickan skulle ha blivit skrämd eller bedrövad över sin upptäckt, men så var knappast förhållandet. I stället lyfte hon upp huvudet, hon reste på sin krökta rygg och återtog sin vanliga raka och spänstiga hållning.
»Det är Thea Sundler, som är skuld till hela olyckan», tänkte hon. »Men henne skall jag väl kunna komma till rätta med.»
