tänka på dem förutan, och började troppa av. Medan herrarna ute i tamburen sökte reda på sina hattar och överrockar, hände sig emellertid, att överste Ekenstedt kom utskyndande. Han såg sig ivrigt omkring, tills han fick syn på brukspatron Schagerström, som just höll på att knäppa sina handskar.
»Brukspatron Schagerström», sade han, »om det ingenting är, som hindrar, så skulle jag vilja be er dröja en stund.»
Schagerströms ansikte uttryckte en lätt förvåning, men han tog genast av sig överrock och hatt och följde översten in i den numera nästan tomma salongen.
»Jag ville gärna tala ett par ord med brukspatron», sade översten. »Om tiden medger det, så var så god och sitt ner en stund, tills värsta villervallan är över!»
Schagerström fick vänta ganska länge, innan
översten åter visade sig. Husets måg, löjtnant
Arcker, höll honom emellertid sällskap, och denne,
som var mycket upprörd över det inträffade,
berättade för brukspatronen om dalkullans ankomst
till Karlstad och hennes vistelse i huset. Den
stackars hushållerskan, som var förtvivlad över
att hon hade bett kullan bjuda omkring
kaffebrickan, redogjorde för vem som ville höra på
henne hur hon hade kommit att bedja kullan
infinna sig på begravningsdagen, och på detta sätt
