Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/435

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
295
DOMPROSTINNANS BEGRAVNING

kom den unge brukspatronen ganska snart underhund med hur allt hängde samman.

Äntligen infann sig översten.

»Gudskelov, förbanden är lagda», sade han. »Beate ligger nu lugn i sin säng. Jag hoppas, att hon skall ha gått igenom det värsta.»

Han satte sig ner och torkade sig i ögonen med sin stora silkesnäsduk. Överste Ekenstedt var en lång och ståtlig man med ett runt huvud, röda kinder och ett par väldiga mustascher. Han såg ut som en munter och tapper soldat, och Schagerström förvånade sig över den känslighet, som han visade.

»Brukspatron tycker väl, att jag är en stackare», sade han, »men den kvinnan, brukspatron, har varit hela mitt livs glädje, och när det händer henne något, så är det slut med mig.»

Men Schagerström tänkte visst ingenting i den vägen. Han, som i nära två veckors tid hade gått i ensamheten på Stora Sjötorp och kämpat med sin olyckliga kärlek till Charlotte Löwensköld, var i den rätta stämningen för att förstå honom. Han blev förtjust över det trohjärtade sätt, varpå den hedersmannen talade om sin kärlek till hustrun. Han kände genast för översten en sympati och en tillit, som han aldrig hade känt för hans son, fastän han inte kunde neka, att denne ägde en mycket stor begåvning.

Det visade sig emellertid, att översten hade bett