honom stanna för att få tala med honom om Charlotte.
»Förlåt en gammal man», sade han, »därför att jag blandar mig i brukspatrons affärer! Men jag har naturligtvis hört talas om ert frieri till Charlotte, och jag vill säga er, att vi här i Karlstad...»
Han avbröt sig hastigt. Den ena dottern stod på tröskeln och tittade oroligt inåt rummet.
»Vad står på, Jaquette? Är hon sämre?»
»Nej, nej, söta far, inte alls. Men söta mor frågar efter Karl-Artur.»
»Jag trodde, att han var kvar inne hos söta mor», sade översten.
»Han har inte varit där på länge, söta far. Han var med och bar in söta mor. Sedan har vi inte sett till honom.»
»Gå och se efter på hans rum!» sade översten. »Han har säkert gått dit upp för att lägga av högtidsstassen.»
»Ja, det skall jag göra, söta far.»
Hon trippade bort, och översten vände sig till Schagerström.
»Var var det jag slutade, brukspatron?»
»Översten sade, att ni här i Karlstad...»
»Ja visst, ja. Jo, jag ville säga, att vi här i Karlstad, vi var från första stund övertygade, att Karl-Artur hade gjort ett misstag. Min hustru reste till Korskyrka för att undersöka hur saken
