Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/439

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
299
DOMPROSTINNANS BEGRAVNING

plötsligen hade Jaquette, som ännu stod kvar vid fönstret, ropat till:

»Du min Skapare! Nu springer Karl-Artur ut i staden igen. Han har bara varit hemma och bytt kläder.»

Överstinnan hade satt sig upp i bädden med detsamma.

»Nej, nej, söta mor! Ligg mans stilla, som doktorn sagt!» hade fru Eva varnat. »Nog skall jag skaffa Karl-Artur tillbaka.»

Hon skyndade till fönstret för att lossa fönsterhakarna och kalla åter brodern. Men den översta haken hade suttit litet illa till, så att modern hade fått tid på sig att förbjuda henne att öppna.

»Du får inte. Låt det vara!» hade hon sagt.

Men fru Arcker hade ändå kastat upp fönstret och lutat sig ut för att ropa på Karl-Artur.

Då hade emellertid överstinnan med sin allra strängaste röst förbjudit henne detta och tvingat henne att lägga på hakarna. Sedan hade hon bestämt sagt ifrån, att varken döttrarna eller någon annan skulle få kalla hem Karl-Artur. Och nu önskade hon, att översten skulle komma in till henne i sängkammarn, antagligen för att få ge honom samma tillsägelse.

Översten reste sig för att gå in till sin fru, och Schagerström begagnade tillfället att fråga efter överstinnans tillstånd.

»Söta mor har litet plågor», sade fru Eva, »men det skulle ingenting betyda, om bara Karl-Artur