komme tillbaka. Den som finge springa ut i staden och söka honom!»
»Jag förstår, att fru överstinnan är mycket fästad vid sin son», sade Schagerström.
»O ja, brukspatron! Söta mor frågar inte efter någon annan än honom. Och nu ligger hon ju och tänker på att fastän han vet, att hon är sjuk, så kommer han inte till henne, utan springer efter den där kullan. Det är mycket hårt för söta mor. Och vi får inte en gång ta reda på honom åt henne.»
»Jag förstår fru överstinnans känslor i detta fall», sade Schagerström. »Men mig har hon inte förbjudit att söka efter sonen, och jag skall nu gå ut och göra mitt bästa för att finna honom.»
Han var redan på väg ut ur rummet, då översten kom tillbaka.
»Min hustru ber att få säga ett par ord till brukspatron», sade han. »Hon vill tacka brukspatron.»
Han grep Schagerström vid handen och ledde honom med en viss högtidlighet in i sjukrummet.
Schagerström, som nyss förut hade beundrat den livliga och intagande världsdamen, blev mycket gripen av att nu se henne som en arm sjukling med ombundet huvud och ansiktet gulblekt, liksom förminskat. Överstinnan såg inte egentligen lidande ut, men över dragen vilade något mycket strängt, nästan hotande. Något, som hade drabbat henne vida fruktansvärdare än fallet och de svåra
