Han hade skyndat sig att ta avsked ur krigstjänsten, så snart som vi hade fått fred med ryssen, och sedan hade han ägnat alla sina krafter åt att hjälpa upp välståndet i landet, som hade blivit alldeles nedbrutet under krigsåren. Han var emot envälde och krigsära, ja, han brukade tala illa om självaste Karl XII liksom om mycket annat, som gubben satte högt. Till yttermera visso hade sonen varit en ivrig deltagare i riksdagskriget, men alltid som anhängare av fredspartiet. Ja, han och fadern hade haft tillräckligt att tvista om.
När generalens ring hade blivit stulen för sju år sedan, hade prosten och många med honom funnit, att ryttmästarn inte ansträngde sig tillräckligt för att få den tillbaka. Och allt detta gjorde, att han nu tänkte för sig själv: »Det tjänar ingenting till, att jag gör mig besväret att stiga av hästen här på Hedeby. Ryttmästarn frågar inte efter om det är fadern eller Ingilbert, som bär kungaringen på sitt finger. Det är bättre, att jag genast talar om stölden för länsman Carelius.»
Men just som prosten sålunda överlade med sig själv, såg han, att grinden, som stängde infarten till Hedeby, svängde upp helt sakta och blev stående vidöppen.
Det såg rätt märkvärdigt ut, men det finns ju många grindar, som svänga upp av sig själva på det där sättet, om de inte äro ordentligt stängda, och prosten funderade inte vidare över
