saken. Han tog det emellertid som ett tecken, att han borde rida in på Hedeby.
Ryttmästarn tog väl emot honom, nästan bättre, än han plägade.
»Det var hederligt av bror att titta in», sade han. »Jag har just längtat efter att få träffa bror och har flera gånger i dag ämnat gå till prostgården och tala vid bror om ett ganska säreget förhållande.»
»Bror Löwensköld hade då fått vandra förgäves», sade prosten. »Redan tidigt på förmiddagen reste jag i sockenbud bort till Olsbysätern och är just nu återkommen. Det har varit en äventyrlig dag för mig, gamle man.»
»Detsamma kan jag säga, fastän jag knappast har rest mig ur min stol. Jag kan försäkra min bror, att fastän jag snart är en femtiårs man och har varit med om varjehanda såväl under de hårda krigsåren som sedermera, har intet så förunderligt hänt mig som det jag i dag har upplevat.»
»Då så är», sade prosten, »vill jag lämna ordet åt bror Löwensköld. Även jag har en särdeles historia att berätta för min ärade bror. Dock vill jag inte påstå, att den är det märkvärdigaste av allt, som mig vederfarits.»
»Nå ja», sade ryttmästarn, »det kan också hända, att bror inte finner något underligt alls i min historia. Det var just därom, som jag ville fråga. — Min bror har väl hört talas om Gathenhielm?»
»Om den hisklige sjörövaren och vettlöse
