Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/452

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
312
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

anslag, vill du inte nu gå in och kyssa din mor, så att hon kan få ro?»

»Om jag, som min far säger, har tillintetgjort alla era onda anslag, kan jag därför glömma den fördärvade sinnesriktning, som utmärker mina närmaste? Vart jag vänder mig, ingenting annat än världskärlek och allt, vad därav följer, flärdfullhet och falskhet.»

»Bry dig inte om det där, Karl-Artur! Vi är gammaldags folk. Vi har vår gudsfruktan, liksom du har din.»

»Min far, jag kan inte.»

»Jag för min del har gjort upp räkningen med dig», fortfor översten, »men hon, hon... Ja, du vet, hon måste tro, att du älskar henne. Jag ber för henne, Karl-Artur, bara för henne.»

»Den enda barmhärtighet, som jag kan visa min mor, är, att jag reser min väg utan att säga henne hur sårat mitt hjärta är genom hennes falskhet.»

Översten reste sig.

»Du, du vet inte vad kärlek är.»

»Jag är en sanningens tjänare. Jag kan inte kyssa min mor.»

»Gå och lägg dig!» sade den gamle. »Sov på saken!»

»Skjutsen är beställd till klockan fyra, och dit har vi endast en kvart.»

»Skjutsen», sade översten, »kan komma tillbaka klockan tio. Gör, som jag säger! Sov på saken!»