Karl-Artur visade för första gången en lätt tvekan.
»Om min far och min mor vill ändra sitt världsliga leverne, om de vill leva som folk av ringa stånd, om mina systrar vill tjäna de fattiga och sjuka...»
»Kom inte med några otidigheter!»
»De där otidigheterna är Guds ord.»
»Prat!»
Karl-Artur sträckte upp armarna mot höjden som en predikant på sin predikstol.
»Så förlåt mig då, min Gud, att jag förkastar dessa mina köttsliga föräldrar! Låt intet, som är deras, varken deras omsorger eller deras kärlek eller deras egendomar eller deras pengar, komma vid mig! Hjälp mig, så att jag blir skild från dessa syndens människor och får leva i din frihet!»
Översten hade hört på utan att göra en rörelse.
»Den Gud, som du tror på, är en obarmhärtig Gud», sade han, »och han skall säkert uppfylla din bön. Och var du viss, att när du en gång står tiggande och bedjande utanför min dörr, då skall jag också minnas den.»
Detta var det sista, som blev talat mellan far och son. Karl-Artur gick ganska stilla ut ur rummet, och översten blev ensam med Schagerström.
Den gamle mannen satt några sekunder med huvudet lutat i händerna. Men om en stund vände
