kaparen, som av kung Karl blev utnämnd till amiral? Vem har inte hört talas om honom?»
»I middags», fortfor ryttmästarn, »kom vi under måltiden att tala om den gamla krigstiden. Mina söner och deras informator började fråga ut mig om hur allt då hade varit, ty om sådant vill ju de unga alltid höra. Märk det, min bror, om de bråda och hårda år, som vi svenske måste genomgå efter kung Karls död, då vi genom kriget och penningbristen hade blivit efter med allting, om dem frågar de aldrig, utan endast om de fördärvliga krigsåren. Vid Gud, skulle man inte tro, att de räknar det för alls intet att bygga upp nerbrända städer, att anlägga bruk och fabriker, att röja och nyodla. Jag tror, min bror, att mina söner skäms över mig och mina samtida, därför att vi slutade upp med att draga på härnadståg och förhärja främmande länder. De tycks tro, att vi var sämre karlar än våra fäder och att den gamla svenska kraften hade lämnat oss.»
»Bror Löwensköld har alldeles rätt», sade prosten. »Denna ungdomens kärlek för det krigiska är djupt beklaglig.»
»Nåväl, jag villfor deras önskningar», sade ryttmästarn, »och som de önskade höra talas om en stor krigshjälte, berättade jag för dem om Gathenhielm och hans grymma förfarande mot köpmän och fredliga resande, tänkandes, att jag därmed skulle väcka deras förfäran och avsky. Och då detta även lyckades, bad jag dem betänka, att
