samma blick som en fiskare, då han ser fisken kretsa kring den utslängda kroken.
I sinom tid återkom värdinnan med saft och litet bakverk. Charlotte slog i åt sig av den mörkröda hallonsaften, tog en pepparkaka och började knapra på den, medan hon lyssnade till fru Sundlers ursäkter för att hon hade dröjt så länge.
»En sådan utmärkt pepparkaka!» sade Charlotte. »Den måtte vara gjord efter din mammas recept. Hon skall ju ha varit en riktig Kajsa Varg. De är bra roligt för dig, att du har så god hand med matlagning. Karl-Artur får bestämt bättre traktering hos dig än i prostgården.»
»Å, visst inte. Charlotte får komma ihåg, att vi är fattigt folk. Men, Charlotte, låt oss inte tala om sådana här småsaker, utan låt oss tänka på den stackars tant Ekenstedt! Får jag tala öppet med Charlotte?»
»Det är därför jag är hitkommen, kära Thea», sade Charlotte med sin mildaste röst.
Ingen av dem höjde stämman, de snarare sänkte den. De sutto helt stilla, smuttade på hallonsaft och knaprade på kakor. Men händerna skälvde på dem båda, liksom på ivriga schackspelare, då de nalkas slutet av ett långvarigt parti.
»Jag vill då uppriktigt säga Charlotte, att jag tror, att Karl-Artur är litet rädd för sin mor. Inte så mycket för henne själv kanske, hon sitter ju i Karlstad och har inte ofta tillfälle att inverka på honom, men han har märkt, att hon arbetar
