på att återförena honom med Charlotte. Och förlåt, att jag säger det, men det är detta, som han fruktar mer än något annat.»
Charlotte smålog litet. »Åhå», tänkte hon. »Ska vi ta det på det viset? Thea är verkligen inte dum.»
»Du tror alltså, Thea», sade hon, »att du skulle kunna övertala Karl-Artur att fara till Karlstad och försona sig med sin mor, ifall du kunde övertyga honom om att detta inte skulle medföra några konsekvenser visavi mig?»
Fru Sundler höjde på axlarna.
»Jag uttrycker bara en förmodan», sade hon. »Han kanske också är litet rädd för sin egen svaghet. Charlottes person har naturligtvis något mycket tilldragande för honom. Jag vet egentligen inte hur en ung man skulle vara i stånd att motstå den, som är så vacker som Charlotte.»
»Du menar alltså...»
»Ack, Charlotte, det är så svårt att säga. Men jag tror, att om Karl-Artur hade något säkert att hålla sig till...»
»Du vill säga, att om det i morgon lyste för tredje gången för mig och Schagerström, då skulle han känna sig trygg.»
»Det vore naturligtvis en god sak... Men, Charlotte, en lysning är dock något, som kan gå tillbaka. Det kunde ju komma att dröja med bröllopet. Charlotte bleve möjligen boende kvar i prostgården år efter år.»
