Charlotte satte litet hastigt ner saftglaset på brickan. Då hon hade gått hemifrån, hade hon vetat, att hon skulle få betala ett högt pris, för att Thea skulle tillåta Karl-Artur att resa till sin mor. Men hon hade trott, att det skulle räcka med lysningen.
»Jag tänker mig saken så», sade fru Sundler, som nu talade med en nära nog viskande röst, »att om Charlotte ginge direkt hem och skreve en liten biljett till Schagerström, med förfrågan om han ville komma till prostgården i morgon och låta viga sig vid Charlotte strax efter gudstjänstens slut, så skulle...»
»Det är omöjligt!»
Det kom som ett förtvivlat rop om förskoning. Det var det enda yttrande under hela samtalet, som förrådde den unga flickans lidande.
Fru Sundler fortfor utan att på minsta vis fästa sig vid motpartens klagan.
»Jag vet inte vad som kan ställa sig omöjligt för Charlotte. Jag säger bara, att om Charlotte skreve en sådan biljett, och om den med ett säkert bud skickades till Stora Sjötorp, kunde svaret vara här om en fem, sex timmar. Om då detta bleve tillfredsställande, så skulle jag göra allt, som står i min förmåga, för att övertala Karl-Artur att resa.»
»Men om du misslyckas?»
»Jag är varmt fästad vid tant Ekenstedt, Charlotte. Jag är verkligen mycket bedrövad för hennes
