Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/486

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
346
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

Det bjöd emot att på det där sättet tala om den Schagerströmska rikedomen. Men systern tyckte om det. Tanken på att Charlotte skulle bli rik var det bästa läkemedlet för hennes onda.

Hon drog Charlottes händer intill sig och smekte dem till tack, men hon såg ännu inte alldeles lugn ut.

»Vad kan det vara, som plågar henne?» tänkte Charlotte. Hon hade nog en misstanke, men hon ville inte lyssna till den. Det kunde väl inte vara möjligt, att Marie-Louise ville fälla en förbön också för mannen? Nu, när hon låg där utblottad, utsliten, dödssjuk! Nej, det måste vara något annat.

När Charlotte hade lagt alla barnen, gick hon in till systern för att säga godnatt.

»Jag tänkte gå nu», sade hon, »men jag skall titta in hos vakhustrun och be henne stanna hos dig i natt. I morgon bittida är jag här igen.»

Åter smekte systern hennes hand på det vänligaste sätt. »I morgon behöver jag dig inte, men kom igen på måndag!»

Charlotte förstod, att hon väntade, att mannen, som denna kväll var borta på sjukbesök, skulle stanna hemma över söndagen. Hon önskade nog inte, att han och systern skulle sammanträffa.

Den sjuka höll kvar hennes hand. Charlotte förstod, att hon ville be om ännu en sak.

Hon böjde sig ner och strök bort en hårlock ur den sjukas panna. Hon tyckte, att det kändes,