som om hon hade vidrört en döende, och i den plötsligt påkomna känslan av att det kanske var sista gången hon såg denna sin tappra, trofasta syster försökte hon att än en gång gå henne till mötes.
»Jag lovar dig, att Schagerström och jag, vi skall ta hand om Romelius.»
Ack, vilket glädjeskimmer över den sjukas ansikte! Hon drog Charlottes hand upp till sina läppar.
Därpå sjönk hon nöjd tillbaka på kudden. Hennes ögon slöto sig, och om en liten stund sov hon lugnt och fridfullt.
»Det var det jag visste», tänkte Charlotte. »Det var honom hon tänkte på. Jag visste väl, jag, att hon inte kunde hata kärleken.»
II.
Klockan var över tio, då Charlotte vände åter från besöket hos doktorinnan. Just som hon skulle öppna gårdsgrinden, stötte hon samman med husjungfrun och köksan, som också voro på hemväg, men kommo från motsatta hållet.
De berättade genast, att de hade varit med om ett bönemöte hos pietisterna vid Holma bruk. Sammankomsten hade ägt rum i en gammal smedja. Doktor Ekenstedt hade talat, och det hade varit överfullt med människor. Inte bara från
