Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/497

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
357
BRÖLLOPSDAGEN

rum, där så många brudpar under årens lopp hade blivit förenade. »Prostinnan önskade nog, att vi skulle låta viga oss uppe i stora salongen», sade Charlotte, »men för mig är det högtidligast här nere.»

Förhållandet var i själva verket, att Charlotte, som hade velat ägna denna förmiddag åt förtroligt samtal med sina gamla vänner och beskyddare, inte hade tillåtit prostinnan att förstöra tiden med att damma och feja i den nu rätt länge obegagnade salongen. Gumman hade inte en gång fått avlägsna sig för att laga i ordning den frukostmiddag, varmed hon ämnade undfägna de nygifta.

Den unge brukspatronen gjorde ingen invändning mot ämbetsrummet, och vigseln ägde rum omedelbart. Kusken och betjänten från Stora Sjötorp, arrendatorn och hans hustru samt allt tjänstefolket i prostgården kallades in för att bevittna den högtidliga akten. Gamle prosten läste upp formuläret, och utanför de öppna fönstren kvittrade bofinkar och sparvar så ivrigt och glatt, att man kunde tro, att de visste vad som var å färde och ville fira tilldragelsen med sina bästa bröllopshymner.

Då allt var slut, stod Schagerström där litet handfallen och visste inte vad han skulle företa sig, men Charlotte vände sig emot honom och bjöd honom sina läppar till en lätt kyss.

Hon höll verkligen på att göra honom vimmelkantig. Allt hade han väntat sig, tårar, förstenad