Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/505

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
365
BRÖLLOPSDAGEN

om nödigt, väcka upp guldsmeden där ur hans sötaste sömn för att få köpa en slät guldring och få namnen ingraverade.

Inspektoren hade gudskelov inte tegat, han, utan underrättat så många som möjligt om att nästa dag en ny fru skulle komma till gården, och det fick man räkna som en verklig lycka. Hur i all världen skulle hushållerskan annars ha hunnit att vädra statvåningen, att plocka av överdragen, att torka bort dammet? Hur skulle trädgårdsmästarn ha hunnit att få alla gångar krattade, alla blomsterbäddar rensade? Och hur skulle annars livréer och stövlar och seldon och själva landån ha hunnit putsas och blankas? Brukspatronen hade gått omkring, som om han hade varit bedövad, inte orkat ställa med någonting. Johansson, betjänten, hade på egen hand fått välja ut vad han tyckte vara en passande bröllopskostym.

Men lyckligtvis hade det ju funnits folk på gården, som visste vad det ville säga att ta emot en ung fru. Både trädgårdsmästarn och hushållerskan hade varit med på den tiden, då lagmanskan Oldencrona regerade på Stora Sjötorp, så att de hade reda på vad ställets heder krävde.

För syns skull, kan man nästan säga, hade hushållerskan begärt order av husbonden rörande mottagandet, innan han hade rest sin väg på söndagen, och likaså försiktig hade trädgårdsmästarn varit. Schagerström hade visst inte tänkt sig något mottagande alls, men om fru Sällberg ville laga