Eftersom han hade nämnt ordet inspektor, fick hon den idén att fråga hur många herrar som åto vid herrskapsbordet. Hur var hushållet ordnat, hur många jungfrur fanns det, hur många betjänter? Hade han någon hushållerska? Dög hon till något?
Hon glömde inte heller trädgården. Då hon fick veta, att det fanns både drivhus och vinkast, blev hon litet häpen, ungefär som då hon hade hört talas om ridhästarna.
Man förstår, att Schagerström inte hann med att finna tiden lång. Då vagnen svängde in på skogsvägen, som ledde fram till hans hem, måste han säga sig, att de två milen, som skilde kyrkbyn från Stora Sjötorp, denna dag hade varit underbart korta.
Men för resten aktade han sig för att göra sig några inbillningar. »Jag förstår henne så väl», sade han till sig själv. »Hon försöker finna sig i det oundvikliga. Hon pratar för att slippa tänka.»
Emellertid kan man nog begripa, att det hade varit en brådskande dag på Stora Sjötorp.
Man visste egentligen inte vad som hade gått åt brukspatronen. Budet från prostgården hade ju anlänt redan vid tretiden på lördagseftermiddagen, men han hade inte sagt ett ord om vad man hade att vänta förrän rätt sent på aftonen. Då hade han plötsligen kommit ihåg, att han måste skaffa vigselring. En av inspektorerna hade blivit beordrad in till närmaste stad med befallning att,
