och höra på hennes förtjusta utrop, att skynda sig ett par steg före henne, slå upp dörrarna till nästa rum och säga: »Det här vill jag tro inte är så oävet.» Att se henne fladdra omkring som en fjäril, än slå an en ton på flygeln, än ila fram till en tavla, än kasta en blick i en spegel för att se om glaset återgav en fördelaktig bild av henne, än ila till fönstret för att se på den undersköna utsikten!
Men hur ängslig måste man inte bli, då man mitt uppe i allt detta ser henne brista i gråt, hur ivrigt frågar man inte vad som står på, hur uppriktigt lovar man inte att söka avhjälpa alla hennes bekymmer!
Hur glad blir man inte, då man får höra, att det inte gällde något annat, än att hon har en syster, som ligger sjuk i nakna, fula rum, medan hon själv alldeles utan förskyllan skall få njuta av denna prakt och härlighet! Hur stolt känner man sig inte att kunna lova henne, att hon skall få lämna denna syster all den hjälp hon behöver, ja, om hon så önskade, skulle redan denna kväll...
Å nej, inte denna kväll. I morgon vore tids nog.
Därmed är då den sorgen över. Hon glömmer den alldeles, och så börjar förevisningen på nytt.
»I den här stolen», säger hon, »sitter man alldeles förträffligt, och där vid fönstret finns en passande plats för ett sybord.»
Ja visst. Man förstår, att hon kommer att ta
