sig utmärkt ut vid sybordet, men i detsamma påminner man sig något, som man har hållit på att glömma. Detta är ju inte något riktigt äktenskap. Det är intet annat än ett sken. Allt detta är inte annat än en lek. Det ser ut ibland, som om hon skulle ta det på allvar, men man vet ju var man har henne.
Bara en sak kan man unna sig: att inte låtsa om något, förrän det är alldeles nödvändigt, att låta leken fortgå ännu några timmar, att roa sig, liksom hon roar sig, att gömma ångesten långt inne i hjärtat och njuta av stundens lycka.
Ja, på det sättet kan man med samma känsla av lycka fortsätta förevisningen, ända tills betjänten kommer och anmäler, att middagen är serverad.
Och är det inte underbart att få bjuda henne armen och föra henne in till ett middagsbord, praktfullt dukat med äkta porslin, med blixtrande glas och blänkande silver, att få sätta sig ner med henne till en kungamiddag med åtta rätter, med vin, som glöder i flaskorna, med mat, som smälter i munnen, sådan där mat, som man inte märker att man äter?
Att sedan helt gå upp i behaget att ha bredvid sig en ung kvinna, som är allt, vad man mest älskar, som är klok och okonstlad, som vet att skicka sig, som är i högsta grad odygdig, som kan skratta och gråta i samma sekund, som i varje ögonblick visar en ny betagande egenskap?
