Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/516

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
376
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

samspråk med hushållerskan, som berättade, att unga frun hade försvunnit. »Brukspatron sa till mig, att jag skulle hälsa nådig frun, att brukspatron inte hade tid att sitta kvar längre på logen, men att nådig frun kunde hålla på att dansa, så länge som hon önskade, och när jag skulle gå fram till nådig frun...»

Kusken kunde inte låta henne tala till slut. Han hade viktigare nyheter. »Brukspatron!» började han.

Schagerström vände sig emot honom.

»Vad går det åt dig?» sade han till kusken. »Du ser ut, som om man hade stulit hästarna ifrån dig.»

»Det är just vad man har gjort, brukspatron.»

Han berättade vad som hade hänt.

»Men det är inte hästarnas fel, brukspatron. Di skulle aldrig ha rest ifrån mig, om det inte hade vart nån, som hade krupit opp på bocken. Om jag bara kunde begripa vem som har vågat...»

Han avbröt sig plötsligen. Schagerström hade företagit sig något rent av otroligt. I kuskens och betjäntens och hushållerskans närvaro hade han kastat sig ner på en stol för att gapskratta åt deras bestörtning.

»Jaså, ni förstår inte vem som vågar stjäla mina hästar», skrattade han.

De tre tjänarna stirrade på honom.

»Vi måste ta fatt tjuven», återtog han, sedan skrattlusten någorlunda hade lugnat av. »Lundman får skynda sig att sadla tre ridhästar.