kom för att ta plats där, skulle hon låta honom veta vad hon tänkte om ett dylikt flyktförsök.
»Varför talar han inte ut med mig om det, som plågar honom?» tänkte hon. »Han är ju som en blyg pojke.»
Men innan hon hade lyckats utföra sin avsikt, var kusken färdig. Han hängde tömmarna över skärmen, tog kuskkappan, som han hade liggande på bocken, och krängde den på sig. Han ämnade just hoppa upp på sin plats, då han torde ha kommit att tänka på lyktan. Han sade ett lugnande: »Stilla, Pållarna!» till hästarna, gick bort till lyktan, släckte den och ställde in den i stallet.
Han skyndade sig naturligtvis så mycket han förmådde, men i närheten fanns en, som var ännu snabbare än han. Just som han stängde stalldörren, smällde en piska. Ett ivrigt tillrop kom hästarna att sätta av, och ut bar det genom gårdsgrinden, som kusken försiktigtvis redan hade öppnat, samt neråt allén. Vagnen försvann i nattmörkret. Man hörde endast rullandet av hjulen och trampet av hästhovarna.
Om någonsin en kusk har sprungit fortare än sina egna hästar för att komma upp till herrgården och anmäla för husbonden, att någon förbannad pojkslyngel hade vågat hoppa upp på hans kuskbock och köra bort med hans vagn alldeles mittför hans näsa, så utförde nu kusken Lundman på Stora Sjötorp den prestationen.
I förstugan råkade han på Schagerström i
