smällande med piskan hade hon inte kunnat förmå hästarna att röra sig annat än i skritt, och så hade hon nesligen måst giva sig.
Ett par minuter hade det varit tyst inne i vagnen, men då frågade Charlotte:
»Nå, hur kändes det?»
»Det var överväldigande», sade Schagerström. »Jag förstår hur en hustru måtte känna det, då hennes man rymmer från henne.»
»Det var det jag ville», sade Charlotte.
Ögonblicket därefter kände Schagerström ett hårt tag om sin axel.
»Du bara gör dig till. Du skrattar. Du trodde inte alls, att jag ämnade rymma min väg.»
»Min älskade!» sade Schagerström. »Den enda riktigt glada stund, som jag har haft denna dag, det var den, då Lundman kom och berättade för mig, att du hade stulit mina hästar.»
»Varför det?» frågade Charlotte litet enstavigt.
»Min älskade, jag förstod, att du inte ville låta mig resa.»
»Det tänkte jag inte alls på», utbrast Charlotte. »Men hela kyrkbyn har talat om mig nu i tre veckors tid, och om du hade rest din väg...»
»Ja visst», sade Schagerström. »Jag förstår, att det kunde du inte stå ut med.»
Han skrattade av kärlek och lycka, men ögonblicket därefter sade han med djupt allvarlig röst:
»Min älskade, låt oss äntligen en gång tala ut
