med varandra! Säg, om du förstod varför jag ville resa min väg just i kväll?»
»Ja», sade den unga flickan med fast röst. »Det förstod jag.»
»Varför hindrade du mig då?»
Charlotte teg. Han väntade länge på svar, men tystnaden bröts inte.
»När vi kommer hem», sade den äkta mannen, »finner du i din sängkammare ett brev från mig. I det brevet säger jag dig, att jag inte vill begagna mig av att omständigheterna har kastat dig i mina armar. Jag vill, att du skall vara fullt fri. Du behöver inte betrakta vårt giftermål som något annat än ett skenäktenskap.»
Han tystnade än en gång för att vänta på svar, men ingenting avhördes.
»I det där brevet säger jag dig också, att jag som bevis på min kärlek och för att försona allt det lidande, som jag har bringat dig, ämnar skänka dig Stora Sjötorp till arv och eget. När laglig skilsmässa mellan oss har ägt rum, skall det glädja mig att veta dig bo kvar här, där redan alla människor älskar dig.»
Ännu ett långt uppehåll, men intet svar kom från Charlottes håll.
»Det här lilla äventyret rubbar på intet sätt vad som står i brevet», fortfor Schagerström. »Jag misstydde det i början. Nu förstår jag, att det bara var ett skälmstycke, som du spelade mig för att inte åter bli utskämd i kyrkbyn.»
