Nej då. Inte så mycket som en skymt av honom. Men i alla fall visste de, att han var där. Han hade kommit med den döde ner ur skogen. Han stod och visade på honom med fingret.
De tre männen, som buro båren, voro välkänt och gott folk. Det var Erik Ivarsson, som hade en stor gård i Olsbyn, och hans bror, Ivar Ivarsson, som aldrig hade gift sig, utan bodde kvar hos brodern i fädernegården. Dessa båda voro till åren komna, men den tredje i laget var en ung man. Också honom kände alla. Han hette Paul Eliasson och var en fosterson till Ivarssönerna.
Ryttmästarn gick fram till Ivarssönerna, och de satte ner båren för att hälsa och ta i hand. Det var, som om ryttmästarn inte skulle se de framräckta händerna. Han kunde inte slita ögonen från ormbunksbladen, som betäckte ansiktet på honom, som låg på båren.
»Är det Ingilbert Bårdsson, som ligger här?» frågade han med en besynnerlig, hård röst. Det lät snarast, som skulle han tala mot sin vilja.
»Ja», sade Erik Ivarsson, »men hur kunde ryttmästarn veta det? Kände ryttmästarn igen honom på kläderna?»
»Nej», sade ryttmästarn, »jag kände inte igen honom på kläderna. Jag har inte sett honom på fem år.»
Såväl hans eget folk som de främmande karlarna kastade undrande blickar på ryttmästarn. De tyckte alla, att det var något ovanligt och
