hemskt över honom den morgonen. Han var sig inte lik. Han var inte hövlig och vänlig, som han brukade.
Han gav sig till att fråga ut Ivarssönerna. Vad hade de att göra i skogen i den tidiga morgonstunden, och var hade de funnit Ingilbert? Ivarssönerna voro storbönder, och de tyckte inte om att låta utfråga sig på detta sätt, men det huvudsakliga fick han dock ur dem.
De hade dagen förut gått upp till folket på sin säter, som låg någon mil längre inåt skogen, med mjöl och sovel och hade stannat hos dem över natten. Tidigt på morgonen hade de begivit sig på hemfärd, och därunder hade Ivar Ivarsson kommit att gå före de två andra. Ivar Ivarsson hade varit soldat. Han kunde konsten att ta ut stegen, det var inte lätt att hålla jämnan med honom.
När Ivar Ivarsson hade hunnit ett gott stycke före de andra, hade han sett en man komma emot honom på stigen. Skogen hade varit rätt öppen där. Inga småbuskar, utan bara stora stammar, och han hade sett mannen på långt håll. Men han hade inte genast kunnat känna igen honom. Det svävade dimflockar mellan träden, och när solljuset sken in i dem, blevo de till en gulfärgad rök. Man kunde nog se tvärtigenom dem, men inte med någon full tydlighet.
Ivar Ivarsson hade märkt, att då den mötande genom dimman hade fått syn på honom, hade han
