Det skulle de inte ha gjort annars, men den här dagen fanns det intet vett hos dem.
Domare och nämndemän släpptes igenom spetsgården och vandrade eller redo upp till tingshuset. Så snart någon av dem syntes, blev det liv i hopen. Det var inte så, att man viskade och tisslade, som man annars skulle ha gjort. Nej då. Man ropade hälsningar och anmärkningar med hög röst. Det kunde ju inte göras något för att hindra detta. De väntande voro många, och de voro inte goda att tas med. De herrkarlar, som kommo tillstädes, fingo också slippa in i tingshuset. Det var Löwensköld på Hedeby och prosten i Bro och brukspatronen på Ekeby och kaptenen på Helgesäter och många flera förstås. Och de fingo allesammans höra hur bra de hade det, som inte behövde stå här ute och kämpa om plats, och mycket annat dessutom.
När man inte hade någon annan att kasta glåpord åt, så riktade man dem mot en ung flicka, som höll sig så nära spetsgården som möjligt. Hon var liten och späd, och gång på gång försökte karlarna bana sig fram och ta hennes plats, men när så skedde, ropades det från dem, som stodo i närheten, att hon var dotter till Erik Ivarsson från Olsbyn, och efter den upplysningen blev hon lämnad i fred.
Men i stället haglade stickord över henne. Hon tillfrågades om hon helst ville, att hennes far eller hennes fästman skulle bli hängd. Och det
