undrades varför den, som var dotter till en tjuv, skulle ha bästa platsen.
De, som voro hemma långt borta i skogarna, förvånade sig, att hon hade mod att stå kvar, men då fingo de veta annat. Hon var inte rädd av sig, den tösen, hon hade varit med vid vartenda rättegångstillfälle, och inte en enda gång hade hon gråtit, utan alltid varit lugn. Hon hade nickat och smålett åt de anklagade, liksom vore hon viss om att nästa dag skulle de bli lösgivna. Och de anklagade hade fått nytt mod, när de hade sett henne. De hade tänkt, att en fanns det åtminstone, som visste, att de voro oskyldiga. En fanns det, som inte kunde tro, att en fattig guldring kunde locka dem till brott.
Vacker, mild och tålig hade hon suttit i rättssalen. Hon hade aldrig retat någon, nej, hon hade gjort domaren och nämnden och länsmannen med till sina vänner. Sådant ville de väl inte medge själva, men man påstod, att häradsrätten inte skulle ha frikänt de anklagade, om inte hon hade varit med på tinget. Det var så omöjligt att tro, att någon, som Marit Eriksdotter tyckte om, kunde göra sig skyldig till brott.
Och nu var hon med här också, för att de fängslade skulle se henne. Hon stod här, för att hon skulle vara dem till styrka och tröst. Hon ville be för dem under provet, anbefalla dem åt Guds nåd.
Man kunde ju ingenting veta. Det sägs förstås,
