värde, som man vid tiden för strafflagens tillkomst icke kunde ana. Frågan om jordägarens rätt med afseende å dessa naturalster har därför under senare tid blifvit föremål för lifligt meningsutbyte.
Vid 1899 års riksdag anfördes i en motion,[1] att i allmänna rättsmedvetandet hos folket ej inginge behörig känsla af aktning för jordägarens äganderätt till de bär, som växa å hans skogs- och hagmarker, såsom lingon, blåbär m. fl. I forna tider, då dessa bär ej hade något större värde, hade den däraf vållade skadan varit mindre kännbar, men numera, då exporten till främmande länder af skogsbär från sydliga och mellersta delarna af Sverige nått en så betydande omfattning att på flera ställen ägarna af mindre och magrare hemmansdelar hade, om ej den hufvudsakligaste. dock en ganska afsevärd del af sin inkomst genom försäljning af skogsbär. blefve det för jordägaren till verklig skada och förlust, om hans ägor på detta. sätt sköflades af obehörigt folk. På grund häraf föreslog motionären, att Riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådana ändringar eller tillägg till strafflagen att därigenom det i denna lag uttalade förbud mot olofligt tillägnande af t. ek. ollon och nötter jämväl komme att omfatta alla ute å marken växande vilda bär, såsom smultron, hallon, blåbär och lingon m. m.
I utlåtande öfver nämnda motion anförde Lagutskottet, att enligt utskottets förmenande den enda påföljd, som kunde uppkomma af vilda bärs tillägnande å annans skog eller mark, vore skyldighet att ersätta den skada, som tillfogats jordägaren, men att en dylik skadeersättningsskyldighet ej torde inträda i andra fall än då jordägaren genom utfärdande af förbud mot bärplockning å hans mark upphäft den presumtion om samtycke därtill, som eljest enligt den svenska rättsuppfattningen torde få anses föreligga. Vid sådant förhållande kunde utskottet ej förneka, att en jordägare, som å sin mark hade vilda bär växande i större mängd, kunde lida förlust därigenom, att andra tillägnade sig desamma, utan att lagstiftningen gåfve honom något effektivt skydd mot det ingrepp i hans rätt, som ägde rum. Ty skadeersättningsskyldigheten vore, med hänsyn därtill att bärplookning å annans mark hufvudsakligen idkades af barn och personer i ytterst svag ekonomisk ställning, i de flesta fall utan värde. Men utskottet kunde likväl ej tillstyrka motionärens förslag. Visserligen förekomme fall, då jordägaren borde anses hafva
ett beaktansvärdt intresse af att själf ensam tillgodogöra sig de vilda bären å sin
- ↑ Af herr A. Olsson i Tyllered i Andra kammaren.
