mark, men sådana fall hörde helt visst till undantagen. Inom vårt land med dess stora utsträckning och dess vidlyftiga utmarker vore tvärtom förhållandet i regeln det, att tillgodogörandet af de vilda bären i skog och mark icke för jordägaren hade någon nämnvärd betydelse. För den fattigare befolkningen däremot kunde dylik bärplockning utgöra en afsevärd inkomstkälla. Att nu genom införande af straffbestämmelser stadga ett allmänt förbud mot att plocka vilda bär å annans mark skulle därför kännbart drabba den fattiga befolkningen, som därigenom betoges ett tillfälle att skaffa sig en välbehöflig inkomst, utan att det kunde sägas, att något allmännare jordägareintresse genom förbudet tillgodosåges. Från nationalekonomisk synpunkt skulle därjämte det ifrågasätta förbudet kunna medföra en beaktansvärd förlust, i ty att de vilda bären skulle därefter å de flesta ställen antingen alldeles icke eller åtminstone i väsentligt mindre utsträckning än nu skedde tillvaratagas. – Utskottets mening biträddes af Riksdagen.
Vid 1908 års riksdag väcktes två motioner i ämnet. Den ena[1] var af hufvudsakligen samma innehåll som den motion, för hvilken nyss redogjorts. ehuru det ifrågasattes, att lagändringen skulle afse allenast södra och mellersta delarna af riket. I den andra motionen[2] framhölls den stora betydelse, lingonplockningen hade särskildt för de personer i svag ekonomisk ställning, hvilka börjat småbruk å s. k. egna hem. För småbrukaren, som ville tillgodogöra sig de å lägenhetens skog växande, värdefulla bären men ofta häri hindrades af främmande personer, hvilka toge bären redan innan de mognat, framstode det som en oegentlighet, att han ej åtnjöte skydd för lingonskörden men däremot för vissa andra i 24 kap. strafflagen angifna naturprodukter af ringa värde. Motionären hemställde därför, att i skrifvelse till Kungl. Maj :t måtte anhållas om föranstaltande af utredning på hvad sätt, i hvilket omfång och på hvilka villkor en lag till skydd för skörden af lingon och andra skogsbär kunde åvägabringas.
Lagutskottet yttrade nu i fråga om innehållet af gällande rätt, att den rättsuppfattningen torde vara allmänt utbredd, att jordägarens rätt icke i och för sig uteslöte annan från att å hans skog och mark tillgodogöra sig vilda bär. ehuru visserligen den, som å annans mark plockade bär, måste iakttaga all möjlig hänsyn till
ägarens intressen och blefve ansvarig för all den skada, som han vid bärplockningen
