Den för Schweiz under år 1907 utfärdade civillagen, hvilken ännu icke trädt i kraft, innehåller stadgande om rätt för en hvar att tillägna sig vildt växande här, svamp och dylikt. Rättigheten gäller skog och betesmark och är begränsad dels till den omfattning, som i hvar särskild ort är öflig, dels ock så att behörig myndighet äger att till skydd för verkställda planteringar eller andra odlingar för särskilda fall meddela förbud mot rättighetens utöfvande.
Då med afseende å den betydelse, frågan om de vilda bärens tillgodogörande numera vunnit, bestämmelse i ämnet ansetts icke böra saknas i jordabalken, har Beredningen sökt förskaffa sig upplysning från olika delar af landet angående den rättsuppfattning, som för närvarande gör sig gällande i frågan. Den sålunda åstadkomna utredningen synes gifva vid handen, att den uppfattning- som tillägger en hvar rätt att på annans mark plocka. bär och andra dylika naturalster, kan sägas vara den rådande i vårt land. I de delar af landet, där utmarkerna upptaga stora vidder, är denna uppfattning så godt som enstämmig, men i tätare bebyggda orter synes under senare tid den åskådning hafva vunnit insteg bland jordägarne. att de äga förbjuda bärplockning på sin mark.
Att omförmälda, såsom sedvanerättslig betecknade uppfattning skulle utan vidare lagfästas, har icke synts Beredningen vara riktigt. Såsom ofvan antydts, har denna uppfattning hämtat sitt berättigande från förhållanden, hvilka icke vidare i allmänhet äro för handen. De vilda bären hafva erhållit ett värde, som förr var okändt, och om numera jordägaren vill afhålla. andra från att tillägna sig dem på hans mark, är detta icke utslag af en ogenhet, som icke bör tålas, utan af en i och för sig naturlig önskan att göra sig till godo en ekonomiskt afsevärd afkastning af fastigheten. Och från nationalekonomisk synpunkt torde det vara att antaga, att genom häfdande af jordägarens rätt en väl ordnad export snarare skulle befordras än genom att lämna hela skörden af bär till sköfling af den förstkommande.
Å andra sidan har Beredningen icke ansett det böra ifrågasättas att alldeles bryta med den häfdvunna uppfattningen och obetingadt förbehålla skogsbären åt jordägaren. Att tillerkänna jordägaren en sådan rätt vore så mycket mindre lämpligt som detta i stort sedt komme att ske till förfång för den fattigare delen af befolkningen. Å de stora vidderna, där bären förekomma i öfverflödande ymnighet, får jordägaren finna sig i att dela med andra landets inbyggare. Däremot synes det icke obilligt, vare sig att visst område intill hans hemvist lämnas också i detta
