hänseende fridlyst för närgångenheten eller att honom medgifves rätt att förbehålla sig ett visst mindre område, där han är närmast att skörda och där han icke behöfver befarat att blifva förekommen af andra. Och det är visserligen icke någon undantagslös regel. att jordägaren är den rike, den som tager bären den fattige; enligt hvad erfarenheten gifver vid handen inträffar också det motsatta.
På nu antydda uppfattning af de stridiga intressenas ömsesidiga berättigande grundas den bestämmelse, som i förevarande paragraf meddelas. Å själfva tomtplatsen med därtill hörande trädgård eller park är det icke främmande medgifvet att utan ägarens tillåtelse plocka bär. Därförutom bör det vara jordägaren öppet att genom förbud, som antingen för särskildt fall meddelas eller genom anslag eller annorledes kungöres, utesluta andra från bärplockning inom ett visst område intill gården. Huru stort detta område bör tilltagas är naturligtvis vanskligt att bestämma. Beredningen har ansett ett afstånd af 300 meter från det ovillkorligt fridlysta området kunna vara lämpligt. Där gården är så belägen att detta mått kan i alla riktningar fullt uttagas, skulle ett område af omkring 27 hektar kunna sålunda förbehållas jordägaren. I de flesta fall torde därigenom vara beredd möjlighet för småbrukare och andra innehafvare af mindre lägenheter, för hvilka det kan vara af särskild betydelse att skydda bärskörden å egen mark, att bereda sig sådant skydd. Finnas å fastigheten torp eller andra särskilda lägenheter, bör för en hvar af dessa förbud kunna meddelas af den, som där företräder jordägaren. Ju tätare en trakt är bebyggd, desto mindre omfattande blifva sålunda de områden, som öfverlämnas åt den fria bärplockningen. Bestämmelsen kommer på detta sätt att naturligt anpassa sig efter förhållandena i olika delar af landet.
Ehuru det ligger i sakens natur, att rätten till bärplockning å annans mark icke medför rätt att därvid opåtaldt göra skada, har det synts lämpligt att erinra därom i detta sammanhang. Till skydd mot skada å skogsplantor eller andra ömtåligare växter lärer det icke vara jordägaren betaget att af exekutiv myndighet utverka förbud mot beträdande af visst område.
Hvad sålunda anförts gäller närmast de vilda bären. Då i senare tid insamlandet af ätlig svamp erhållit en viss betydelse och hvad som sagts om bären väsentligen äger tillämpning jämväl i fråga om dessa naturalster, hafva båda underkastats samma lagbestämmelse. I fråga om vilda blommor och örter har det däremot icke funnits nödigt att genom uttryckligt lagbud häfda friheten att
